Såklart
Visst har jag känt såhär förut. Men inte den här gången. Nej, den här gången kommer det inte bli sådär bra som det har blivit förut. Nu är det inte så. Nu har jag nya fakta. FUCK YOU! En som alla andra och ibland utelämnar man ord. Din idiot har jag lust att skriva, men så skriver man ju inte. Nej då! Dö igen, du.
Mvh
Mvh
Längesen
Jag är arg just nu. Känner mig trotsig. Bortvald. Vad kul. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH
Men det är väl mitt fel. Dö.
Och så skriver man det i en blogg. Ännu bättre.
Men det är väl mitt fel. Dö.
Och så skriver man det i en blogg. Ännu bättre.
Återigen
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
Jag blir så trött på mitt hår alltså... Vad är det för idiotfärg jag har nu då? Kan man inte bara en gång för alla få den perfekta färgen och frisyren? Så slipper man tänka mer på det liksom.
Just nu har jag lust att ha typ 5 olika hårfärger. Alla på en gång naturligtvis. Kan inte bestämma mig. Går inte.
Sen är jag redigt irriterad över att jag ens har det här problemet. Usch, vad fult att ens bry sig om sin patetiska hårfärg. Som om det inte fanns viktigare saker.
Jag undrar om jag inte ska sluta spegla mig helt. Vad gjorde folk innan spegeln uppfanns? Var folk lika fåfänga då?
Näe, nu ska jag ta och sova innan jag får för mig att äta nånting för jag börjar bli hungrig.
Känner att det här inlägget var ganska värdelöst också. Kort och aggressivt haha. Fast jag har börjat omvärdera aggressivitet. Det kanske finns nånting bra med det också. Allt måste kanske inte vara glatt och trevligt. Det kanske kan vara bra ändå.
Aja, godnatt
Julafton 2010
Måste säga att det är en lyx att få fira julafton tillsammans med både mamma och pappa och alla mina syskon på det ställe där jag alltid, alltid firar jul, med de människorna som jag alltid, alltid firar jul med och som jag inte kan tänka mig att vara utan. Hur länge till som detta kommer att fortsätta vet man ju aldrig...
Tu me manques ce coir
Så sitter jag och skriver blogg igen. Det betyder ju bara en sak.
Ska gå upp nu om en sisådär 3 timmar. Lär kännas skönt. Kunde inte sova för jag låg och tänkte på en sak, en jättetrevlig sak. Eller inte.
Många stunder den senaste tiden har jag fått för mig att "jag skiter i allt". Många tänker nog så. Det är läskigt hur nära man kommer andra människor ibland. I skolan nu när man umgås så otroligt mycket så ser man liksom folk på ett annat sätt känns det som. Man lär känna de människor som är i högskolan så mycket bättre än man gjorde förut i gymnasiet och tidigare känner jag. Dessutom lever man ett annat liv, ett tuffare liv som verkar tära på folk alltså. Man går sönder och är trasig på mer än ett sätt. Samtidigt som det är så otroligt kul och utvecklande såklart. Det var väl precis det man fick höra att det skulle vara. Men svårt att förstå om man inte varit där i alla fall.
Just idag var faktiskt en rätt vidrig dag. Det är inte många morgnar då jag tänker "det här kommer bli en bra dag", sådär spontant men idag gjorde jag det. Fail. Fast det känns som jag har upplevt känslor idag som jag aldrig tidigare har haft. Sånt är spännande. Det händer ju verkligen inte ofta. Att inleda en ny period var inte som jag hade trott.
Alla vill ju vara 20 år, och jag fyller 20 om mindre än en månad! Vilket betyder att snart är jag inte 20 längre. Om bara drygt ett år är jag typ en supergammal 21-åring. Shit, 21 trodde man väl aldrig att man skulle bli. Iofs är det konstigt nu att ålder är liksom inte något som knappt existerar längre. Om folk är äldre eller yngre än en själv går liksom inte att gissa nästan.
Livet förändras, verkar det som.
Skulle ju kunna sakna det som har varit och så MEN DET GÖR JAG INTE.
...jo, det gör jag. Ibland.
Varför valde jag att fortsätta gå i skolan? Någon?
Sitter här hemma och har den märkliga känslan av att jag snart ska gå och lägga mig utan att det har hänt någonting, känns inte ens som att någon tid har förflutit sedan jag sist låg och sov även fast det faktiskt var 12 timmar sedan. Det kaaaan bero på att jag har suttit och pluggat en stor del av den tiden, inte gått utanför huset eller något och tänkt på i stort sett två saker under hela dagen varav tentainnehållet är det ena. Inte fått något ombyte av vare sig miljö eller tankar alltså. Trots detta så har jag lärt mig i princip ingenting av det jag har tenta på imorgon. Inte heller har jag lärt mig något av detta tidigare vilket lär resultera i en underkänd tenta imorgon. Härligt värre.
Nu sitter jag alltså och slösar ännu mer tid som jag skulle kunna plugga på till att skriva det här inlägget. Men seriöst, jag är ARG på linalg just nu. Jag vill inte ens se på den! Det är en märklig känsla, som sagt. Jag känner att jag så mycket hellre hade velat vara i imorgon just nu. Eller nej, på tentapub, i övermorgon. Jag vill umgås med människor. Jag har isolerat mig nu ett par dagar. Aja, imorgon är isolationen över men jag vet inte vad jag tar mig till om jag blir underkänd på tentan. Då dör jag lite, känner jag. Amen.
Ba najs, ba najs
Vad man blir glad av ingenting ibland alltså! :D SWEEEEEEEEET!
Efter den här dagen konstateras:
Jag saknar nånting. Inte är det KTH, inte är det att ha roligt och inte är det Kent för det har jag runt omkring mig hela tiden.
Vaken
Okej, så nu sitter man här och inte kan sova. Har liksom fått värsta uppenbarelsen mitt i natten! Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv alltså. Iofs kanske jag kan ta och gå upp nu. Ska ju ändå upp om en timme.
SKOOOOLAN har börjat. Åt helskotta förtidigt men kul ändå. Och hur kommer man på idén att börja en lördag?
Ah, aja. Jag får nog ta och gå en promenad eller äta frukost nu.
<3
Flytta ni bara! Allihopa kan dra!
Det känns lite som man får ge upp. Alla flyttar härifrån. Jag stannar kvar ett tag till i alla fall. Hur länge vet jag inte men säkert ett år i alla fall, eller varför inte typ tre, fyra? Körkort borde man ha också fast inte så folk som vill att jag ska köra dem överallt vet om det haha.
Jag känner mig märkligt likgiltig inför skolstarten i år. Vem bryr sig? tänker jag och funderar på hur jag ska lyckas festa i helgen utan att veta om någon fest. Hmm... Det andra livet (det som inte handlar om skolan) har liksom fortsatt även fast man tagit studenten och varför skulle det inte fortsätta när man har börjat skolan? Det känns faktiskt väldigt skönt att ha någonting som inte beror på skolan, någonting som finns utanför.
Jag undrar i vilket mode jag oftast är när jag får lust att skriva blogginlägg... Jag tror att jag oftast känner mig rätt så förvirrad och ensam faktiskt. Att jag liksom har ett behov av att reda ut saker och ting samtidigt som jag vill bli lite sedd, få någonting publicerat. Okej, det kanske inte var så krångligt, haha. Jag tror det är precis så.
Mina tankar har de senaste dagarna ibland handlat om hur man ska bete sig när det gäller relationer. Ska man som många gör direkt säga upp bekantskapen så fort någonting inte känns bra? De som gör så menar att man inte ska ta någon skit och att de själva måste må bra och inte omge sig av människor som kan ha negativt inflytande på dem. Jag tycker i och för sig att, visst ska man inte göra det men man kan ju inte heller vara för snabb att säga upp vänskapen bara för att någonting har blivit lite fel. Att fly för minsta motgång har jag märkt inte fungerar särskilt bra. Men problemet är ju hur mycket ska man finna sig i? Hur mycket ska man ta? Det önskar jag att jag hade något svar på. Jag tycker att jag brukar komma på hur man ska göra när det gäller såna här sociala svårigheter men det här har jag inget svar på än.
Just det, jag har också tänkt på hur man ska vara jämfört med andra liksom. Om man ska smälta in eller sticka ut. Paradoxalt, jobbigt och typiskt nog så känner ju jag för att göra båda två på samma gång. Det känns ju också ganska coolt om man kan lyckas umgås med många olika typer av människor. Se ut som andra eller icke se ut som andra? Se party ut eller se smart ut? Eller kan man lyckas med båda kanske? Förändra sig eller inte? Egentligen är jag nog ganska nöjd som det är nu. Då skulle jag ju inte behöva fundera så mycket heller kanske fast hela tiden måste man ju underhålla garderoben och frisyren och allt det här och då ställs man ju hela tiden inför valet att förändra sig eller att fortsätta som vanligt. Speciellt håret är jobbigt tycker jag. Hårfärgen är det värsta. Ska jag ha blont eller ska jag ha min naturliga hårfärg? Det är den eviga frågan. Hur lång betänketid jag unnar mig syns liksom på utväxten... Herregud, vilka problem jag har.
Men! Nu har jag köpt en spegel till mitt rum där jag ska stå många timmar och fundera, för det är jag bra på. Tänkte faktiskt gå och sätta upp den på väggen nu.
Tjohejsan!
En ljus kväll
Då var det tillbaka till datorn. Jag har haft en sån otrolig lust att skriva de senaste dagarna. Helst på datorn. Jag har ju funderat på att skriva en del dagbok också men jag har inte riktigt känt för att belasta högerhanden på det viset som det blir när man skriver för hand. Det är ju så mycket bekvämare att skriva på datorn. Jag skrev faktiskt lite "dagbok" igår i ett Word-dokument av just den anledningen. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra för det jag har lust att skriva om platsar inte riktigt här på bloggen. Man är ju begränsad när man skriver texter som är avsedda för publicering på internet. Även om ingen läser.
Vad märkligt det är att ordet internet blir understruket med rött hela tiden när jag skriver det på datorn. Man tycker ju att datorn borde tycka det är ganska bekant...
Nu är det midsommarafton, om man beaktar det att klockan är över tolv. Hon är faktiskt över ett till och med.
Äsch, jag känner faktiskt att jag måste skriva dagbok istället. This shit is nothing for the blog. Adjöken
För internet - i tiden
Jag har börjat fundera över en sak nu. Hur har Facebook kunnat konkurrera ut en massa andra internet-communities? Användandet av Facebook är ju någonting helt annat än användandet av många andra sidor. På Facebook får man inga nya kontakter. Där håller man bara liv i gamla. Facebook är absolut ingen raggningssida och ingen sida där man skriver till någon för att denna verkar intressant. Absolut inte. Det är ju knappt så man vågar friendrequesta sina nya bekantskaper. Den största skillnaden är ju också att först lär man känna någon IRL. Sen, först efter det, öppnar sig möjligheten att konversera på fejjan. Kanske handlar det om bristen på anonymitet.
På internet kan man ju som bekant vara anonym och anonymiteten botar en hel del blyghet - precis som alkohol, kom jag att tänka på nu. Tänk va, man kan bete sig som om man vore full, fastän man är nykter och slipper bli bakfull och så kan man nyktra till ögonblickligen, när man vill. Så var det ju åtminstone innan Facebooks monopoltagande på internetcommunitymarknaden. Nu är det nyktrare minsann. Formellt och dant.
Nej, jag vill slå ett slag för anonymiteten på internet. Min morfar och mina lärare ska inte se vad jag skriver till mina kompisar. Jag förstår överhuvudtaget inte det här med att konversera så att alla i ens bekantskapskrets ska kunna läsa. Varför är man intresserad av att dela med sig av så pass mycket och så pass privat information? Och varför är folk intresserade av att läsa allt detta? Kanske vill vi jämföra oss med andra och se att vi duger. Visst, det finns kanske en poäng i att syssla med detta men jag vill ha tillbaka de här sajterna där man kan vara anonym och ta kontakt med andra människor, skapa nya bekantskaper.
Troligtvis har vi kommit till en ny tid i internetvärlden och jag är väl en bakåtsträvare. Nuförtiden kan man vara nostalgisk och tänka på den tiden då alla hängde på playahead, sucka och konstatera att: vad små vi var. Jag kunde aldrig föreställa mig att den tiden skulle ta slut. Man visste ju knappt att hemsidor kunde försvinna, läggas ner. Nu dör många av de sidor man besökte som liten. Vissa ligger kvar som lik, spöksidor som man kan besöka. Internet utvecklas, precis som vemsomhelst. Vem vet vad som kommer att hända i framtiden? Det är ju det som är så fantastiskt. Ingen vet vad framtiden har att komma med. Jag tycker det är rätt häftigt att ha fått vara med i internets unga år. Jag var med på playaheads tid. Jag är gammal. Vi ses i framtiden.
Studentens lyckliga dag
Vad allt kan kännas annorlunda än man hade tänkt sig. Jag är nu klar med gymnasiet. Alla mina uppgifter är klara. Jag kommer aldrig mer att åka tillbaka till skolan, aldrig ta tåget och aldrig mer, aldrig mer ha något med gymnasiet att göra. Det livet är slut. Brukar man inte vara glad då? Jag är inte glad, inte ledsen, inte nostalgisk. Snarare tom, snopen och lite arg. Kanske blir det så när man har gått gymnasiet på det viset jag gjorde det. Det känns som de här åren var falska och ingenting värda. Vad fick jag ut av det här? Ibland blir jag rädd att jag ska ha blivit så annorlunda av det här, att jag har blivit annorlunda jämfört med de som har gått gymnasiet på riktigt.
Lika glad för det är jag men gladast är nog räven
Idag la jag märke till nånting jag inte gjort tidigare. Jag var inne på en killes (92:a) profil på facebook och hittade en sida som hette "Vi som hatar PJ!" som han var ett fan av. Sidan hade faktiskt över 40000 "fans". Visst har man sett hur fjortisarna sätter på sig hårsnoddar på byxbenen; det gjorde jag ju till och med själv när jag gick i högstadiet. Skillnaden var att jag satte dem på insidan av byxorna när jag vek in dem så de skulle hållas kvar. Men. Att det hette "Partille Johnny" visste jag inte. Jag känner igen det uttrycket men jag trodde det var något gammalt.
I alla fall så stod det ju klart att det här är samma människor som en viss annan grupp, som på precis samma sätt hånas för sin klädstil mm., nämligen fjortisarna. Jag tycker det här var otroligt intressant. Dels det att de blir så otroligt hånade och att så många kan förfäras över detta, jag menar, vad tyder det på? Sen att ett sådant mode kan uppstå som inte verkar komma från utlandet och som bara etableras i en viss åldersgrupp. En till sak är att det verkar som att killarna är mer fåfänga än förr? Jag tycker det är otroligt roligt att det känns faktiskt som det har börjat komma igång mer på allvar det här med det manliga könets strävan efter skönhet. Jag hade ingen aning om att killar höll på med brun-utan-sol och foundation och såna saker? Det var ju så absolut otänkbart för bara ett par år sedan. Kanske kommer min generations killar aldrig att anamma det här men nog kommer de lite yngre ta det till sig, det tror jag. Fruktansvärt roligt faktiskt. Alltså jag blir så glad och häpen så att jag skrattar! Det tråkiga är väl att man kommer att få se många misslyckade försök från de många nya och ovana gröngölingarna också... Men lycka till nu då, killar!
En annan sak jag tänkte på för ett par dagar sedan när jag lyssnade på radio på "Lantz i P4" var det här med nörderi. Det har liksom blivit ganska populärt. Man vill visa upp sin nördighet och man liksom stoltserar med att prata om, för utomstående, otroligt ointressanta detaljer om det man har valt att nördifiera. Jag vet inte om det här är nytt men jag tror nog att lite nytt är det nog. I alla fall omfattningen av det hela.
Överhuvudtaget såna här kulturella fenomen och trender är ju sjukt kul! Jag läste ju för övrigt också en essä i DN för kanske två veckor sen skriven av en kulturprofessor som jag inte minns namnet på men han tog i alla fall upp det här med exponeringen av nakna fötter i media. Det var också mycket intressant. Och på tal om det så ska jag nog söka till KTH, civilingenjör - mediateknik om det nu var så det hette. Det lutar åt det åtminstone. Eller om man skulle bli journalist. Det verkar faktiskt också sjukt kul. Jag frågade Jennfer förut vad hon ville bli. Jag sa det att det är liksom hur viktigt som helst att ha en utbildning, tycker jag. Jag gav några exempel på bra utbildningar men de lät inte så roliga. Hon ville bli skådespelerska, eller kanske en känd bloggerska. Då kom jag på att det att bloggerskorna är ju i det närmsta ett slags journalister. Då nappade Jennfer på idén. Nu har hon hittat en utbildning i TV-produktion, två-årig. En KY-utbildning är det. Det kanske inte är exakt journalist men man verkade få göra det mesta.
Mitt drömyrke är nog kompositör. Jag har väl blivit mer och mer säker på att mitt största intresse är musik. Frågan är om man ska välja det som är roligast eller det som är liksom "bäst"? Jag vet faktiskt inte men jag tänker ju samtidigt att jag kan ju inte ångra att jag utbildade mig till civilingenjör om jag har gjort det. Men sen kanske man inte vill plugga i Stockholm och bo hemma de närmsta fem åren. Det är ju en ganska lång tid. Man vill väl iväg och se världen eller nåt. Jag är ju i och för sig den minst äventyrslystna personen jag vet, men ändå. Det är med blandad förtjusning jag ser fram emot att ta studenten med allt vad det innebär. Det är ju en sån otrolig frihet. Man kan ju faktiskt göra precis vad man vill med sitt liv nu. Så har det aldrig varit tidigare. Det enda jag vet att jag inte vill göra är - ingenting. Jag vill ha en sysselsättning alltså. Jag vill inte bara gå hemma. Jag är ganska glad att jag redan har erfarenhet av det faktiskt. Nu känner jag att jag aldrig någonsin vill göra det igen.
Aja! Nu ska jag bara sova och jag ser oerhört (trots meningen innan, haha) mycket fram emot att vara LEDIG imorgon! Folk kanske inte tror man uppskattar ledighet när man oavsett ledighet eller inte aldrig är i skolan men det uppskattas MYCKET! Nighty!
På riktigt
Vad händer med alla människor? De där som ser ut sådär, vad händer med dem? De som beter sig sådär, vad händer med dem? Vilka blir de sen?
Ah, sådär har jag hållit på och tänkt en del den senaste tiden. Vad blir det av folk? Och framför allt då - vad händer med de som är som jag, ser ut som jag, gör som jag?
Lite tvärtom har jag tänkt också. De som ser ut sådär, hur såg de ut förr? De som är på det där viset, hur var de förr? Det är lite läskigt med sådant som inte fanns förr. Jag menar, hur blev alla de som slavade framför datorerna varje dag när de blev 80 år gamla? Hur blev alla de som växte upp med mina kostvanor? Det är ju ett experiment. Fast det är klart, man måste väl experimentera med sådant.
Det kan hända att jag kom in i de här tankebanorna på grund av att många av mina digitala bilder har försvunnit i och med datakrascher här hemma. Jag var visst naiv och trodde att datorer skulle leva för evigt. No backup. Möjligtvis går de att få tillbaka ändå, fast kanske inte. Min musik däremot, upptäckte jag, var sparad. Den hade jag ju bränt ner på cd-skivor. All musik jag lyssnade på sen jag började lyssna på musik ungefär hade jag bränt ner och stoppat i fodral. Det är jag oerhört glad över faktiskt för det är inte heller så lätt att få tag på. Även om den är det så är det svårt att minnas vad jag faktiskt lyssnade på eller vad låtarna hette. Jag fattar inte att jag inte gjorde så med mina bilder?
Usch, digital information känns så sårbar. Alltså ja, kopplingen kanske inte var så uppenbar. Men jag menar att gamla bilder som man jämför med presens säger en hel del. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv. Jag vill ha bevis på att någonting har skett. Jag tycker det är roligt att min pappa är likadan och har tagit bilder och filmat hela min uppväxt. Han är smart nog att göra säkerhetskopieringar också. Jag kom på att jag skulle göra det en dag innan datorn dog men jag hann inte! Jag förutspådde att den skulle dö, faktiskt.
Nu är det ju snö. Det borde jag nästan skriva nånting om. Det var ju otroligt att det var snö på julafton, första gången på åtta år tror jag det var! Jag borde älska det här vädret! Det gör jag nog också, bara det att jag aldrig är ute när det är ljust längre. Då sover jag. Jag sover ganska exakt de timmar då det är ljust faktiskt. Så jag får ju aldrig riktigt se det här fantastiska som mamma pratar om. Hon vet också att uppskatta bra väder. Hon kan till och med ta vara på det...
Men, nu har jag slutat skriva på det här inlägget för länge sen så jag får nog ta och posta det här!
Ah, sådär har jag hållit på och tänkt en del den senaste tiden. Vad blir det av folk? Och framför allt då - vad händer med de som är som jag, ser ut som jag, gör som jag?
Lite tvärtom har jag tänkt också. De som ser ut sådär, hur såg de ut förr? De som är på det där viset, hur var de förr? Det är lite läskigt med sådant som inte fanns förr. Jag menar, hur blev alla de som slavade framför datorerna varje dag när de blev 80 år gamla? Hur blev alla de som växte upp med mina kostvanor? Det är ju ett experiment. Fast det är klart, man måste väl experimentera med sådant.
Det kan hända att jag kom in i de här tankebanorna på grund av att många av mina digitala bilder har försvunnit i och med datakrascher här hemma. Jag var visst naiv och trodde att datorer skulle leva för evigt. No backup. Möjligtvis går de att få tillbaka ändå, fast kanske inte. Min musik däremot, upptäckte jag, var sparad. Den hade jag ju bränt ner på cd-skivor. All musik jag lyssnade på sen jag började lyssna på musik ungefär hade jag bränt ner och stoppat i fodral. Det är jag oerhört glad över faktiskt för det är inte heller så lätt att få tag på. Även om den är det så är det svårt att minnas vad jag faktiskt lyssnade på eller vad låtarna hette. Jag fattar inte att jag inte gjorde så med mina bilder?
Usch, digital information känns så sårbar. Alltså ja, kopplingen kanske inte var så uppenbar. Men jag menar att gamla bilder som man jämför med presens säger en hel del. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv. Jag vill ha bevis på att någonting har skett. Jag tycker det är roligt att min pappa är likadan och har tagit bilder och filmat hela min uppväxt. Han är smart nog att göra säkerhetskopieringar också. Jag kom på att jag skulle göra det en dag innan datorn dog men jag hann inte! Jag förutspådde att den skulle dö, faktiskt.
Nu är det ju snö. Det borde jag nästan skriva nånting om. Det var ju otroligt att det var snö på julafton, första gången på åtta år tror jag det var! Jag borde älska det här vädret! Det gör jag nog också, bara det att jag aldrig är ute när det är ljust längre. Då sover jag. Jag sover ganska exakt de timmar då det är ljust faktiskt. Så jag får ju aldrig riktigt se det här fantastiska som mamma pratar om. Hon vet också att uppskatta bra väder. Hon kan till och med ta vara på det...
Men, nu har jag slutat skriva på det här inlägget för länge sen så jag får nog ta och posta det här!
