En ljus kväll
Då var det tillbaka till datorn. Jag har haft en sån otrolig lust att skriva de senaste dagarna. Helst på datorn. Jag har ju funderat på att skriva en del dagbok också men jag har inte riktigt känt för att belasta högerhanden på det viset som det blir när man skriver för hand. Det är ju så mycket bekvämare att skriva på datorn. Jag skrev faktiskt lite "dagbok" igår i ett Word-dokument av just den anledningen. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra för det jag har lust att skriva om platsar inte riktigt här på bloggen. Man är ju begränsad när man skriver texter som är avsedda för publicering på internet. Även om ingen läser.
Vad märkligt det är att ordet internet blir understruket med rött hela tiden när jag skriver det på datorn. Man tycker ju att datorn borde tycka det är ganska bekant...
Nu är det midsommarafton, om man beaktar det att klockan är över tolv. Hon är faktiskt över ett till och med.
Äsch, jag känner faktiskt att jag måste skriva dagbok istället. This shit is nothing for the blog. Adjöken
För internet - i tiden
Jag har börjat fundera över en sak nu. Hur har Facebook kunnat konkurrera ut en massa andra internet-communities? Användandet av Facebook är ju någonting helt annat än användandet av många andra sidor. På Facebook får man inga nya kontakter. Där håller man bara liv i gamla. Facebook är absolut ingen raggningssida och ingen sida där man skriver till någon för att denna verkar intressant. Absolut inte. Det är ju knappt så man vågar friendrequesta sina nya bekantskaper. Den största skillnaden är ju också att först lär man känna någon IRL. Sen, först efter det, öppnar sig möjligheten att konversera på fejjan. Kanske handlar det om bristen på anonymitet.
På internet kan man ju som bekant vara anonym och anonymiteten botar en hel del blyghet - precis som alkohol, kom jag att tänka på nu. Tänk va, man kan bete sig som om man vore full, fastän man är nykter och slipper bli bakfull och så kan man nyktra till ögonblickligen, när man vill. Så var det ju åtminstone innan Facebooks monopoltagande på internetcommunitymarknaden. Nu är det nyktrare minsann. Formellt och dant.
Nej, jag vill slå ett slag för anonymiteten på internet. Min morfar och mina lärare ska inte se vad jag skriver till mina kompisar. Jag förstår överhuvudtaget inte det här med att konversera så att alla i ens bekantskapskrets ska kunna läsa. Varför är man intresserad av att dela med sig av så pass mycket och så pass privat information? Och varför är folk intresserade av att läsa allt detta? Kanske vill vi jämföra oss med andra och se att vi duger. Visst, det finns kanske en poäng i att syssla med detta men jag vill ha tillbaka de här sajterna där man kan vara anonym och ta kontakt med andra människor, skapa nya bekantskaper.
Troligtvis har vi kommit till en ny tid i internetvärlden och jag är väl en bakåtsträvare. Nuförtiden kan man vara nostalgisk och tänka på den tiden då alla hängde på playahead, sucka och konstatera att: vad små vi var. Jag kunde aldrig föreställa mig att den tiden skulle ta slut. Man visste ju knappt att hemsidor kunde försvinna, läggas ner. Nu dör många av de sidor man besökte som liten. Vissa ligger kvar som lik, spöksidor som man kan besöka. Internet utvecklas, precis som vemsomhelst. Vem vet vad som kommer att hända i framtiden? Det är ju det som är så fantastiskt. Ingen vet vad framtiden har att komma med. Jag tycker det är rätt häftigt att ha fått vara med i internets unga år. Jag var med på playaheads tid. Jag är gammal. Vi ses i framtiden.
Studentens lyckliga dag
Vad allt kan kännas annorlunda än man hade tänkt sig. Jag är nu klar med gymnasiet. Alla mina uppgifter är klara. Jag kommer aldrig mer att åka tillbaka till skolan, aldrig ta tåget och aldrig mer, aldrig mer ha något med gymnasiet att göra. Det livet är slut. Brukar man inte vara glad då? Jag är inte glad, inte ledsen, inte nostalgisk. Snarare tom, snopen och lite arg. Kanske blir det så när man har gått gymnasiet på det viset jag gjorde det. Det känns som de här åren var falska och ingenting värda. Vad fick jag ut av det här? Ibland blir jag rädd att jag ska ha blivit så annorlunda av det här, att jag har blivit annorlunda jämfört med de som har gått gymnasiet på riktigt.