Lika glad för det är jag men gladast är nog räven
Idag la jag märke till nånting jag inte gjort tidigare. Jag var inne på en killes (92:a) profil på facebook och hittade en sida som hette "Vi som hatar PJ!" som han var ett fan av. Sidan hade faktiskt över 40000 "fans". Visst har man sett hur fjortisarna sätter på sig hårsnoddar på byxbenen; det gjorde jag ju till och med själv när jag gick i högstadiet. Skillnaden var att jag satte dem på insidan av byxorna när jag vek in dem så de skulle hållas kvar. Men. Att det hette "Partille Johnny" visste jag inte. Jag känner igen det uttrycket men jag trodde det var något gammalt.
I alla fall så stod det ju klart att det här är samma människor som en viss annan grupp, som på precis samma sätt hånas för sin klädstil mm., nämligen fjortisarna. Jag tycker det här var otroligt intressant. Dels det att de blir så otroligt hånade och att så många kan förfäras över detta, jag menar, vad tyder det på? Sen att ett sådant mode kan uppstå som inte verkar komma från utlandet och som bara etableras i en viss åldersgrupp. En till sak är att det verkar som att killarna är mer fåfänga än förr? Jag tycker det är otroligt roligt att det känns faktiskt som det har börjat komma igång mer på allvar det här med det manliga könets strävan efter skönhet. Jag hade ingen aning om att killar höll på med brun-utan-sol och foundation och såna saker? Det var ju så absolut otänkbart för bara ett par år sedan. Kanske kommer min generations killar aldrig att anamma det här men nog kommer de lite yngre ta det till sig, det tror jag. Fruktansvärt roligt faktiskt. Alltså jag blir så glad och häpen så att jag skrattar! Det tråkiga är väl att man kommer att få se många misslyckade försök från de många nya och ovana gröngölingarna också... Men lycka till nu då, killar!
En annan sak jag tänkte på för ett par dagar sedan när jag lyssnade på radio på "Lantz i P4" var det här med nörderi. Det har liksom blivit ganska populärt. Man vill visa upp sin nördighet och man liksom stoltserar med att prata om, för utomstående, otroligt ointressanta detaljer om det man har valt att nördifiera. Jag vet inte om det här är nytt men jag tror nog att lite nytt är det nog. I alla fall omfattningen av det hela.
Överhuvudtaget såna här kulturella fenomen och trender är ju sjukt kul! Jag läste ju för övrigt också en essä i DN för kanske två veckor sen skriven av en kulturprofessor som jag inte minns namnet på men han tog i alla fall upp det här med exponeringen av nakna fötter i media. Det var också mycket intressant. Och på tal om det så ska jag nog söka till KTH, civilingenjör - mediateknik om det nu var så det hette. Det lutar åt det åtminstone. Eller om man skulle bli journalist. Det verkar faktiskt också sjukt kul. Jag frågade Jennfer förut vad hon ville bli. Jag sa det att det är liksom hur viktigt som helst att ha en utbildning, tycker jag. Jag gav några exempel på bra utbildningar men de lät inte så roliga. Hon ville bli skådespelerska, eller kanske en känd bloggerska. Då kom jag på att det att bloggerskorna är ju i det närmsta ett slags journalister. Då nappade Jennfer på idén. Nu har hon hittat en utbildning i TV-produktion, två-årig. En KY-utbildning är det. Det kanske inte är exakt journalist men man verkade få göra det mesta.
Mitt drömyrke är nog kompositör. Jag har väl blivit mer och mer säker på att mitt största intresse är musik. Frågan är om man ska välja det som är roligast eller det som är liksom "bäst"? Jag vet faktiskt inte men jag tänker ju samtidigt att jag kan ju inte ångra att jag utbildade mig till civilingenjör om jag har gjort det. Men sen kanske man inte vill plugga i Stockholm och bo hemma de närmsta fem åren. Det är ju en ganska lång tid. Man vill väl iväg och se världen eller nåt. Jag är ju i och för sig den minst äventyrslystna personen jag vet, men ändå. Det är med blandad förtjusning jag ser fram emot att ta studenten med allt vad det innebär. Det är ju en sån otrolig frihet. Man kan ju faktiskt göra precis vad man vill med sitt liv nu. Så har det aldrig varit tidigare. Det enda jag vet att jag inte vill göra är - ingenting. Jag vill ha en sysselsättning alltså. Jag vill inte bara gå hemma. Jag är ganska glad att jag redan har erfarenhet av det faktiskt. Nu känner jag att jag aldrig någonsin vill göra det igen.
Aja! Nu ska jag bara sova och jag ser oerhört (trots meningen innan, haha) mycket fram emot att vara LEDIG imorgon! Folk kanske inte tror man uppskattar ledighet när man oavsett ledighet eller inte aldrig är i skolan men det uppskattas MYCKET! Nighty!
På riktigt
Vad händer med alla människor? De där som ser ut sådär, vad händer med dem? De som beter sig sådär, vad händer med dem? Vilka blir de sen?
Ah, sådär har jag hållit på och tänkt en del den senaste tiden. Vad blir det av folk? Och framför allt då - vad händer med de som är som jag, ser ut som jag, gör som jag?
Lite tvärtom har jag tänkt också. De som ser ut sådär, hur såg de ut förr? De som är på det där viset, hur var de förr? Det är lite läskigt med sådant som inte fanns förr. Jag menar, hur blev alla de som slavade framför datorerna varje dag när de blev 80 år gamla? Hur blev alla de som växte upp med mina kostvanor? Det är ju ett experiment. Fast det är klart, man måste väl experimentera med sådant.
Det kan hända att jag kom in i de här tankebanorna på grund av att många av mina digitala bilder har försvunnit i och med datakrascher här hemma. Jag var visst naiv och trodde att datorer skulle leva för evigt. No backup. Möjligtvis går de att få tillbaka ändå, fast kanske inte. Min musik däremot, upptäckte jag, var sparad. Den hade jag ju bränt ner på cd-skivor. All musik jag lyssnade på sen jag började lyssna på musik ungefär hade jag bränt ner och stoppat i fodral. Det är jag oerhört glad över faktiskt för det är inte heller så lätt att få tag på. Även om den är det så är det svårt att minnas vad jag faktiskt lyssnade på eller vad låtarna hette. Jag fattar inte att jag inte gjorde så med mina bilder?
Usch, digital information känns så sårbar. Alltså ja, kopplingen kanske inte var så uppenbar. Men jag menar att gamla bilder som man jämför med presens säger en hel del. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv. Jag vill ha bevis på att någonting har skett. Jag tycker det är roligt att min pappa är likadan och har tagit bilder och filmat hela min uppväxt. Han är smart nog att göra säkerhetskopieringar också. Jag kom på att jag skulle göra det en dag innan datorn dog men jag hann inte! Jag förutspådde att den skulle dö, faktiskt.
Nu är det ju snö. Det borde jag nästan skriva nånting om. Det var ju otroligt att det var snö på julafton, första gången på åtta år tror jag det var! Jag borde älska det här vädret! Det gör jag nog också, bara det att jag aldrig är ute när det är ljust längre. Då sover jag. Jag sover ganska exakt de timmar då det är ljust faktiskt. Så jag får ju aldrig riktigt se det här fantastiska som mamma pratar om. Hon vet också att uppskatta bra väder. Hon kan till och med ta vara på det...
Men, nu har jag slutat skriva på det här inlägget för länge sen så jag får nog ta och posta det här!
Ah, sådär har jag hållit på och tänkt en del den senaste tiden. Vad blir det av folk? Och framför allt då - vad händer med de som är som jag, ser ut som jag, gör som jag?
Lite tvärtom har jag tänkt också. De som ser ut sådär, hur såg de ut förr? De som är på det där viset, hur var de förr? Det är lite läskigt med sådant som inte fanns förr. Jag menar, hur blev alla de som slavade framför datorerna varje dag när de blev 80 år gamla? Hur blev alla de som växte upp med mina kostvanor? Det är ju ett experiment. Fast det är klart, man måste väl experimentera med sådant.
Det kan hända att jag kom in i de här tankebanorna på grund av att många av mina digitala bilder har försvunnit i och med datakrascher här hemma. Jag var visst naiv och trodde att datorer skulle leva för evigt. No backup. Möjligtvis går de att få tillbaka ändå, fast kanske inte. Min musik däremot, upptäckte jag, var sparad. Den hade jag ju bränt ner på cd-skivor. All musik jag lyssnade på sen jag började lyssna på musik ungefär hade jag bränt ner och stoppat i fodral. Det är jag oerhört glad över faktiskt för det är inte heller så lätt att få tag på. Även om den är det så är det svårt att minnas vad jag faktiskt lyssnade på eller vad låtarna hette. Jag fattar inte att jag inte gjorde så med mina bilder?
Usch, digital information känns så sårbar. Alltså ja, kopplingen kanske inte var så uppenbar. Men jag menar att gamla bilder som man jämför med presens säger en hel del. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv. Jag vill ha bevis på att någonting har skett. Jag tycker det är roligt att min pappa är likadan och har tagit bilder och filmat hela min uppväxt. Han är smart nog att göra säkerhetskopieringar också. Jag kom på att jag skulle göra det en dag innan datorn dog men jag hann inte! Jag förutspådde att den skulle dö, faktiskt.
Nu är det ju snö. Det borde jag nästan skriva nånting om. Det var ju otroligt att det var snö på julafton, första gången på åtta år tror jag det var! Jag borde älska det här vädret! Det gör jag nog också, bara det att jag aldrig är ute när det är ljust längre. Då sover jag. Jag sover ganska exakt de timmar då det är ljust faktiskt. Så jag får ju aldrig riktigt se det här fantastiska som mamma pratar om. Hon vet också att uppskatta bra väder. Hon kan till och med ta vara på det...
Men, nu har jag slutat skriva på det här inlägget för länge sen så jag får nog ta och posta det här!