sofia om sig själv

Det känns lite som man får ge upp. Alla flyttar härifrån. Jag stannar kvar ett tag till i alla fall. Hur länge vet jag inte men säkert ett år i alla fall, eller varför inte typ tre, fyra? Körkort borde man ha också fast inte så folk som vill att jag ska köra dem överallt vet om det haha.

Jag känner mig märkligt likgiltig inför skolstarten i år. Vem bryr sig? tänker jag och funderar på hur jag ska lyckas festa i helgen utan att veta om någon fest. Hmm... Det andra livet (det som inte handlar om skolan) har liksom fortsatt även fast man tagit studenten och varför skulle det inte fortsätta när man har börjat skolan? Det känns faktiskt väldigt skönt att ha någonting som inte beror på skolan, någonting som finns utanför.

Jag undrar i vilket mode jag oftast är när jag får lust att skriva blogginlägg... Jag tror att jag oftast känner mig rätt så förvirrad och ensam faktiskt. Att jag liksom har ett behov av att reda ut saker och ting samtidigt som jag vill bli lite sedd, få någonting publicerat. Okej, det kanske inte var så krångligt, haha. Jag tror det är precis så.

Mina tankar har de senaste dagarna ibland handlat om hur man ska bete sig när det gäller relationer. Ska man som många gör direkt säga upp bekantskapen så fort någonting inte känns bra? De som gör så menar att man inte ska ta någon skit och att de själva måste må bra och inte omge sig av människor som kan ha negativt inflytande på dem. Jag tycker i och för sig att, visst ska man inte göra det men man kan ju inte heller vara för snabb att säga upp vänskapen bara för att någonting har blivit lite fel. Att fly för minsta motgång har jag märkt inte fungerar särskilt bra. Men problemet är ju hur mycket ska man finna sig i? Hur mycket ska man ta? Det önskar jag att jag hade något svar på. Jag tycker att jag brukar komma på hur man ska göra när det gäller såna här sociala svårigheter men det här har jag inget svar på än.

Just det, jag har också tänkt på hur man ska vara jämfört med andra liksom. Om man ska smälta in eller sticka ut. Paradoxalt, jobbigt och typiskt nog så känner ju jag för att göra båda två på samma gång. Det känns ju också ganska coolt om man kan lyckas umgås med många olika typer av människor. Se ut som andra eller icke se ut som andra? Se party ut eller se smart ut? Eller kan man lyckas med båda kanske? Förändra sig eller inte? Egentligen är jag nog ganska nöjd som det är nu. Då skulle jag ju inte behöva fundera så mycket heller kanske fast hela tiden måste man ju underhålla garderoben och frisyren och allt det här och då ställs man ju hela tiden inför valet att förändra sig eller att fortsätta som vanligt. Speciellt håret är jobbigt tycker jag. Hårfärgen är det värsta. Ska jag ha blont eller ska jag ha min naturliga hårfärg? Det är den eviga frågan. Hur lång betänketid jag unnar mig syns liksom på utväxten... Herregud, vilka problem jag har.

Men! Nu har jag köpt en spegel till mitt rum där jag ska stå många timmar och fundera, för det är jag bra på. Tänkte faktiskt gå och sätta upp den på väggen nu.

Tjohejsan!