Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Nu har jag precis kommit hem från skolan. Middag har jag ätit och fysikböckerna har jag lagt fram på bordet. Strax ska jag sätta på kaffe och titta lite mer på fysiken. Så underbart härligt det är att ha sådana rutiner!
Idag när jag kom hem tänkte jag lite mer på vilken lång resa jag har till och från skolan egentligen. Vilket slöseri med tid kan man ju tycka, fast jag tycker om det. Samma väg varje dag. Det ger ju också en rutin. Jag tycker om rutiner. Det kom jag underfund med vårterminen 2007 när jag varken gick i skolan, jobbade eller hade någon annan huvudsaklig sysselsättning. Även om jag inte direkt minns så mycket av den tiden om jag inte tänker efter ordentligt så kommer jag ihåg att jag började spela piano varje dag, läsa DN varje dag och så hade jag stenkoll på vad som gick på tv...
Resan fram och tillbaka till skolan är ju för det mesta ganska svår att variera. Visst kan jag välja om jag vill hoppa av vid Nacka eller Sickla station men det är nog också det enda som jag kan påverka själv. Knappt det heller för vilken station som är bäst att gå av vid beror på om det är heltåget, 20-tåget eller 40-tåget. Därför tycker jag det är kul när det händer någonting annorlunda. En dag i förra veckan t.ex. Då gick inga tåg mellan Solsidan och Igelboda och jag var tvungen att gå till skolan. Hade inte det hänt hade jag nog aldrig lärt mig att hitta mellan Igelboda och skolan, haha. En dag för ungefär två veckor sen såg jag en blottare vid Lillängens station. Det var ju också något som "piggade upp". Eller nja, det var mest obehagligt...
Jag tror jag vet nu vad som ska hjälpa mig i skolan - kaffe! För mycket kaffe gör iofs så jag sitter och studsar upp och ned på lektionerna men en lagom dos tror jag faktiskt får mig att koncentrera mig bättre. Både idag och igår hängde jag med ordentligt på alla genomgångar i skolan, haha. Min nya strategi för skolan blir helt enkelt att dricka kaffe, följa med på genomgångarna, plugga på lektionerna och gå på lektionerna.
Jag har märkt att jag aldrig har tid att ens fundera över vad jag sätter på mig för kläder nu för tiden! Tänk om det bara kunde fixa sig av sig självt...
Ett tag vet jag att jag faktiskt nästan var lite orolig för mig själv för jag upplevde att jag hade slutat analysera saker och ting. Tack och lov så känner jag inte så nu. Den perioden är över. Inte för att jag direkt tycker jag analyserar sönder allting. Jag tror snarare att jag är inne i en annan period nu. Just nu är jag inne i den perioden som alltid kommer i början av hösten. Sköta skolan & bli kär-perioden, en mycket angenäm period. Den brukar väl vara till oktober eller november ungefär. Den är den mest tydliga av alla. Den är ju i alla fall den som är lättast att känna igen eftersom den återkommer. Det gör ju faktiskt inte alla. Nu till det jag undrar då - tänker andra också såhär? Årstiderna har ju alla gemensamt ändå och jag tror de påverkar alla så något liknande borde väl andra känna av också. Hm, hm hmm..
Nu kom Gustav in i mitt rum och sa att han hade kommit in på Rytmus! Han är 93:a och har just börjat på Kungsholmens gymnasium på natur/körsång. Gustav gick ju tidigare i en av Eklidens musikklasser och har alltså valt att fortsätta med musiken på gymnasiet. Undrar hur många som gör det när de gått i musikklass i grundskolan? När han skulle välja gymnasie så valde han Rytmus framför Kungsholmen men när man har gått i en skola i nästan en månad och varit inställd på att gå där i tre år så blir det ju lite konstigt att byta bara sådär. Aja, får väl se hur han gör.
Jaha, då var det redan avgjort verkar det som! Nu för en sekund sen kom han in här och sa att han hade kommit in på den kammarkör han sökte till som fanns på hans skola på Kungsholmen. Han var visst tvärsäker på att han inte skulle komma in då det endast var fem personer från fyra klasser som skulle komma in och det var jättepopulärt att söka in. Det gör ju faktiskt Kungsholmen något mer intressant...
Just det, från Idas hus (utanför vilket det växer i princip oemotståndliga krusbär) ropade idag en av de byggarbetare som håller på med huset och se där, Martin, Jennfers killes brorsa jobbade visst med det huset och hade sett mig gå förbi redan tre gånger, haha.
Well, well. Klockan är kväll nästan och nu måste jag ha mitt kaffe.
// Antecknaren
Idag när jag kom hem tänkte jag lite mer på vilken lång resa jag har till och från skolan egentligen. Vilket slöseri med tid kan man ju tycka, fast jag tycker om det. Samma väg varje dag. Det ger ju också en rutin. Jag tycker om rutiner. Det kom jag underfund med vårterminen 2007 när jag varken gick i skolan, jobbade eller hade någon annan huvudsaklig sysselsättning. Även om jag inte direkt minns så mycket av den tiden om jag inte tänker efter ordentligt så kommer jag ihåg att jag började spela piano varje dag, läsa DN varje dag och så hade jag stenkoll på vad som gick på tv...
Resan fram och tillbaka till skolan är ju för det mesta ganska svår att variera. Visst kan jag välja om jag vill hoppa av vid Nacka eller Sickla station men det är nog också det enda som jag kan påverka själv. Knappt det heller för vilken station som är bäst att gå av vid beror på om det är heltåget, 20-tåget eller 40-tåget. Därför tycker jag det är kul när det händer någonting annorlunda. En dag i förra veckan t.ex. Då gick inga tåg mellan Solsidan och Igelboda och jag var tvungen att gå till skolan. Hade inte det hänt hade jag nog aldrig lärt mig att hitta mellan Igelboda och skolan, haha. En dag för ungefär två veckor sen såg jag en blottare vid Lillängens station. Det var ju också något som "piggade upp". Eller nja, det var mest obehagligt...
Jag tror jag vet nu vad som ska hjälpa mig i skolan - kaffe! För mycket kaffe gör iofs så jag sitter och studsar upp och ned på lektionerna men en lagom dos tror jag faktiskt får mig att koncentrera mig bättre. Både idag och igår hängde jag med ordentligt på alla genomgångar i skolan, haha. Min nya strategi för skolan blir helt enkelt att dricka kaffe, följa med på genomgångarna, plugga på lektionerna och gå på lektionerna.
Jag har märkt att jag aldrig har tid att ens fundera över vad jag sätter på mig för kläder nu för tiden! Tänk om det bara kunde fixa sig av sig självt...
Ett tag vet jag att jag faktiskt nästan var lite orolig för mig själv för jag upplevde att jag hade slutat analysera saker och ting. Tack och lov så känner jag inte så nu. Den perioden är över. Inte för att jag direkt tycker jag analyserar sönder allting. Jag tror snarare att jag är inne i en annan period nu. Just nu är jag inne i den perioden som alltid kommer i början av hösten. Sköta skolan & bli kär-perioden, en mycket angenäm period. Den brukar väl vara till oktober eller november ungefär. Den är den mest tydliga av alla. Den är ju i alla fall den som är lättast att känna igen eftersom den återkommer. Det gör ju faktiskt inte alla. Nu till det jag undrar då - tänker andra också såhär? Årstiderna har ju alla gemensamt ändå och jag tror de påverkar alla så något liknande borde väl andra känna av också. Hm, hm hmm..
Nu kom Gustav in i mitt rum och sa att han hade kommit in på Rytmus! Han är 93:a och har just börjat på Kungsholmens gymnasium på natur/körsång. Gustav gick ju tidigare i en av Eklidens musikklasser och har alltså valt att fortsätta med musiken på gymnasiet. Undrar hur många som gör det när de gått i musikklass i grundskolan? När han skulle välja gymnasie så valde han Rytmus framför Kungsholmen men när man har gått i en skola i nästan en månad och varit inställd på att gå där i tre år så blir det ju lite konstigt att byta bara sådär. Aja, får väl se hur han gör.
Jaha, då var det redan avgjort verkar det som! Nu för en sekund sen kom han in här och sa att han hade kommit in på den kammarkör han sökte till som fanns på hans skola på Kungsholmen. Han var visst tvärsäker på att han inte skulle komma in då det endast var fem personer från fyra klasser som skulle komma in och det var jättepopulärt att söka in. Det gör ju faktiskt Kungsholmen något mer intressant...
Just det, från Idas hus (utanför vilket det växer i princip oemotståndliga krusbär) ropade idag en av de byggarbetare som håller på med huset och se där, Martin, Jennfers killes brorsa jobbade visst med det huset och hade sett mig gå förbi redan tre gånger, haha.
Well, well. Klockan är kväll nästan och nu måste jag ha mitt kaffe.
// Antecknaren
Kommentarer
Trackback